Ömma Hjärta

Mitt liv blev inte som jag varken trott eller tänkt. Oavsett om jag ser det från den negativa eller positiva sidan.

Jag skulle plugga.

Bo hemma länge och plugga.

Sen skaffa fast jobb, pojkvän och barn.

Jag var stark.

Klev ur allt stark.

Här är jag idag.

Nog blir jag allt lite styrd och är säkert lite svag i en del avseenden.

Men jag har valt det.

Det är så jag tänker. Att man alltid har ett val.

Jag är stark än, men väljer att leva i det liv jag lever idag.

Men jag tänker att jag inte ska det i framtiden. Låta mig styras alltså.

Inte på fel sätt i alla fall.

 

Det sägs att pappa var en bra manipulerare, kanske är han det.

Men mamma var svag, är svag.

Hon valde att stanna, valde fel.

Och kanske är jag också det som inte väljer att fajtas.

Fast man ska orka också. Och det är tungt nu.

Det går upp och ned men just nu är jag i en ganska lång, men inte så brant, uppförsbacke med en del irritationsmoment på vägen.

 

Jocke har ont än. Det går inte över och det kommer nog aldrig göra det heller.

Vi har förstått det nu.

Och vad kan man göra? Inget!

Det klagas hit och suckas dit.

Klart det gör ont, och blir stelt och svårt att röra sig, resa sig och gå längre sträckor.

Och kanske blir det bara värre och värre.

Det är svårt att se ljuset i tunneln och ibland vill jag ta en annan väg.
Faktiskt.

Men det känns fel. Fegt.

Ska man dra när det är tufft?

For better and for worse säger man när man gifter sig. Men vi är inte gifta.

Och när allt bara är negativt vart är då ljuset i tunneln?

Och när man då, redan innan, funderat på om detta är rätt väg, funderar man inte lite mer nu då. När allt bara är värre.

Och såklart bättre.

Lina.

Hon är fin.

Och Tim är fin.

Mina ♥.

Men jag är ensamstående, med tre (!!) barn.

Det är tufft. Jag kan inte klyva mig fast jag skulle behöva ibland.

 

Han har inte alltid varit snäll. Jocke.

Men jag vet det.

Och jag har valt att stanna. Att skaffa fler barn.

Men hur länge orkar jag välja det?

Lika mycket som jag tänker att alla har ett val så tänker jag att alla har en gräns.

Man står ut till en viss gräns sen väljer man annorlunda.

Jag funderar på när min gräns är nådd.

Särskilt efter i somras när jag trodde jag skulle bli ensamstående på riktigt.

Är det värt det? Ska jag tillåta detta? Är jag inte starkare än så här?

 

Men här är vi idag, 6 månader senare.

Still going strong?!