Ibland försvinnner allt. Tiden tar slut, orken gömmer sig och vill inte hittas, lusten tappas och livet springer med snabba steg mot framtiden..
Sen kanske man inte alltid har tid med framtiden, eller är redo för framtiden. Ibland är det helt tvärtom. Jag är så redo för framtiden!
Min framtid blev inte alls som jag trodde, samtidigt som den blev precis som jag ville..
Jag var inte beredd men ändå så redo.
Jag tog steget. Jag lämnade Jocke. Efter tio år fick jag nog och gick. Det är ett år sen nu. 14 månader.
Jag mådde skit i en vecka sen började det klarna. Jag skrattade åt att jag mådde bra igen, jag skrattade även åt att han inte gjorde det. Att han inte var beredd på att jag skulle gå, att han trodde att jag inte skulle klara mig utan honom. Som jag skrattat. Och gråtit. Och skrattat. Och gråtit lite till. Men det har nog slutat med att jag skrattat mer än jag gråtit.
Jag är jag igen, till en dels missnöje men mångas glädje.
Äntligen är jag jag! Hej!
Jag ler! Det känns bra.
Ja, det känns jävligt bra!
Kommentera